Resan hem gick betydligt bättre än vi väntat oss. Visst var det lIte kämpigt ibland men det kunde varit mycket värre. Underligt att komma hem till ett hem som känns hemma men ändå inte…
Men skönt att vara hemma nu i alla fall. Snön är borta till Axels besvikelse, men som tur var fanns allt lego kvar i hans rum så han har haft fullt upp sedan han vaknade i morse. Klockan tre var det för övrigt. Oh well. Nu har vi packat upp och tvättat lite, käkat korv stroganoff, bakat och ätit kladdkaka och landat lite i soffan och till slut har han däckat. Får se hur det går för oss andra 🙂 ciao!


Några bilder till bara innan jag ger mig:
För er som tror att vi bara latat oss oh haft det glassigt på semestern kan jag förresten meddela att bilderna inte alltid varit helt rättvisande. Det som sett ut så här

har i själva verket egentligen varit så här nästan jämnt:

Och avslutningsvis:

Idag är sista hela dagen här som vi inte är på resande fot. Imorgon flyger vi till Bangkok, sover över, och sen vidare hemåt. Onsdagen den 5:e kommer bli en väldigt lång dag – 30 timmar lång.

Tyvärr är New Lapaz som vi är på nu inte så trivsamt som förra stället – Lime n Soda – så vi borde ha stannat där ett par dagar till istället. Personalen här är inte lika trevlig och maten är rätt kass.
Men vi bor ändå bra och har en fin strand.
De här sista dagarna känns lite för mycket som en väntan på att det är dags att åka hem. Det är svårt att utnyttja tiden som man vill.

Eftersom vi skulle vara här nere så pass länge, så hoppades vi att vi skulle komma in i lunken, få en vardag här nere och vänja oss vid det. Vi får säga att vi lyckats med det.
Nackdelen är förstås att vi vant oss vid hur bra det är här. Just nu sitter jag och tittar på den här utsikten:

Caroline ser ut att ha det fint..

Vidar har lärt sig säga ”gunga”!

Det är svårt att ta familjebilder där alla ser normala ut, eller, tja…

Nu är vi på Mae Nam beach, och därmed tillbaka på Koh Samui. Första anhalten på hemresan. Det var en jävla båtresa den här gången också, men nu är vi ju framme och jag orkar inte älta allt som gick på tvären… Men kort sagt: Lomprayah åker jag INTE med igen om vi kommer tillbaka.

Det var trist att lämna lime n soda och Thongsala. Personalen har varit jättegullig och särskilt Vidar skaffade sig många goa vänner där. En av killarna, Lin, behövde bara vissla lite på honom så gick han och kröp upp i famnen på honom. Och han fick banan och melon vart han än vände sig. Och Axel blev väldigt förtjust i vår granne Kristina, från Stockholm. Nu när vi kom till det nya stället tyckte han det var väldigt synd att det inte fanns några svenskar här. Thongsala har vi trivts i allihop. Jag hittade ett bra yoga-/massageställe, Philip hade sin träning och staden var lagom stor och platt för att cykla och springa i. Stranden var helt okej, maten god, stämningen avslappnad och lite lagom med affärer att gå i. Hittade till och med en liten ekobutik med spännande grejer och mat i närheten av piren.

I dagarna firas det kinesiskt nyår och det bränns av fyrverkerier och smatterband (eller vad det nu heter) hej vilt åt både höger och vänster här. Smatterbanden fästs med fördel på elstolparna tillsammans med virrvarret av kablar som är virat runt stolparna, sedan är det bara att tända på… Känns tryggt att elsäkerheten är så hög här. Annars är det tjusigt med bilar som kör runt pyntade med blombuketter och annat på. Och vackert dekorerade offerbord med grillade fåglar, godsaker och whiskyflaskor står längs med gatorna.

Både barnen och vi var väldigt trötta när vi kom hit till New Lapaz villa, speciellt Axel som varit vaken sedan halv fem. Men vi lyckades ta oss iväg och äta middag på ställe längs med stora brötiga gatan här. Det var väldigt god mat och en söt liten thailändsk familj som hade stället. Vidar och Axel fick vara med när pappan i familjen stämde sitt kinesiska stränginstrument (som jag inte vet vad det heter) och spelade på sin marimba och Vidar fick spela lite trumma. Pappan skulle i väg och spela i Fisherman’s village i Bophut i kväll tydligen. Men sjutton vad biltrafik det var här, jämfört med de andra ställena vi varit på. Det tog oss nog nästan tio minuter innan vi kunde kasta oss mellan bilarna för att ta oss över gatan.

Så här berättar Axel om vår resa i ett mail till Kicki. Jag tycker det är väldigt fint:
”Vi åker till massa hotell flera gånger. Vi har kommit till ett nytt ställe och det är jättefärgglatt här, superfärgglatt här på vårt ställe som vi är nu. Solen lyser ner, rakt ner på oss. Det är så skönt i poolen, nästan ända upp till solen.”

Nä nu är det läggdags. Kram på er! Carro

Innan vi åkte hit till Thailand så övertygade vi Axel om att vi skulle få se massor med apor och elefanter och andra spännande djur.

Väl här upptäckte vi att det inte fanns apor överallt. Åtminstone inte här där vi är. Samma sak med elefanter, det finns tydligen i norra delarna av landet, men inte här.

Däremot har vi sett andra spännande djur, som geckoödlor, en orm (nej mamma, jag lovar att inte lägga upp några bilder), bläckfiskar, fiskar, sjögurkor m.m.

Apor har vi mest sett i burar, inga vilda. Grannen där vi bor nu har en apa som dock sitter fast med kedja, som vi nämnt tidigare.

Vidar är väldigt förtjust i papegojan där vi bor nu. Han vill gå bort och titta på den flera gånger om dagen. Axel tycker mest synd om den, han vill att den ska få flyga iväg.

Eftersom vi närmast lovat att Axel skulle få se elefanter under resan, så åkte vi i förrgår på ”elefant trekking”.
Caroline var skeptisk inför utflykten, för läser man på nätet så står det ofta att de behandlar elefanterna illa. De har kedjor som ger sår, och skötarna slår djuren. Men på stället vi kom till såg vi inget sådant. Svårt att veta hur djuren mår ändå, men men..

Vi kom väldigt nära djuren. Jag får erkänna att jag instinktivt flyttade mig ur vägen när en kom gående mot oss och kom lite för nära. De känns gigantiska!
De varnade oss för den största elefanten som tydligen kunde vara farlig att komma för nära. Men de mindre var inga problem att klappa och hälsa på.
Vi fick åka på en ridtur genom djungeln också. Alla fyra åkte med. Jag trodde att Vidar skulle bli orolig eller otålig, men han satt lugnt och fascinerad hela turen. På vägen tillbaka gick de genom en liten damm. Vattnet nådde elefanterna långt upp på kroppen, och det var kul att se att de använde snabeln som snorkel när de inte kunde andas genom munnen.
Efter turen fick vi mata djuren med bananer. Axel skrattade så han kiknade i skräckblandad förtjusning när elefanten plockade bananen från hans framsträckta hand, det var jättekul att se.

Igår och idag har jag varit och tränat thaiboxning, eller muay thai som det heter.

När vi var på Koh Samui tränade jag där en gång, men enda stället som låg nära där vi bodde då visade sig vara ägt av några ungrare med attitydproblem. Och tränaren jag körde med var från Skottland. Inget ont om skottar och han var duktig och bra att träna med. Men när jag ändå är här i Thailand ville jag helst träna med thailändare. De börjar träna och tävla från att de är barn, så de är ruskigt bra.

Så här har jag tränat på Chorenrit Muay Thai Camp. Barnens sömn och matschema gör det rätt jobbigt för Caroline ifall jag försvinner iväg på gruppträningarna kl 7 eller kl 17, så jag har fått boka in privata träningstillfällen för att det alls ska bli av. En timmes personlig träning med grym instruktör kostar hela 140 kr.

Många av teknikerna liknar Krav Maga som jag tränar hemma. Men krav maga är självförsvar och muay thai är en tävlingsport. Så det är olika inriktningar, och teknikerna blir olika pga att situationerna för användandet och vilken motståndare det gäller är annorlunda.

Träningen lägger sig i muskelminnet och det är svårt att ändra detaljer som instinktivt kommer när man reagerar på vad motståndaren gör.
Det är både frustrerande (när kroppen inte koordinerar som man säger åt den) och askul (när det faktiskt fungerar).

Men tränaren här är helt fantastisk. Pedagogisk, superduktig men avspänd och ödmjuk. Jag gissar att han gått hundratals matcher, hur kunnig han är syns direkt bara på sättet han rör sig. Att jag som nybörjare får träna med honom känns som en ynnest.

Inte många gram fett på den kroppen (nej, jag menar inte min):

Stayin’ alive

Japp, här är min nya idol

Så här beskär man en palm, med yxa. Både blad och kokosnötter dråsar i marken, man vill inte vara där under. Han har knutit fast sig med ett rep längst där uppe.

Och så här lätt är det att klättra ner

Jag testade att klättra lite i palmen utanför vår bungalow idag. Det gick, men inte i samma fart förstås… Carro förbjöd mig att klättra högre än hustaket, men det var kul! Jag förstår varför han hade skydd för armarna, fick en del rivsår från barken som är rätt grov på sina ställen.

Innan lunchen så testade både jag och Caroline att dyka med lufttuber i poolen här. Några instruktörer här som försökte ragga nya kunder. Hade varit riktigt juste att åka ut och dyka på riktigt! Men tanken på våra barn på en sån båt ute på öppet hav, med okända barnvakter samtidigt som jag och Carro båda är under vattnet känns… inte så lockande.

Nu är det dags för en pina colada!

Några bilder till från Haad Yao. Bland annat från restaurangen/gymmet Haad Yao Fitness där vi hittade bästa burgaren på hela thailandsresan.

Nya stället är Lime n soda i Thong Sala.
Här är philip med en nyskördad kokosnöt som plockades ned precis när vi kom fram. Mycket nöjd. Och samtidigt fick han en ny idol i trädklättraren som klättrade på de höga och grenlösa stammarna som en apa. Kan tillägga att närmaste granne till stället är en apa som kan hälsa sawadee kap. Tyvärr i en meter lång kedja fastkedjad i en grind. Ingen bild på den.

Igår var vi på lördagsmarknaden o spanade, handlade och åt. Kul med en marknad som kändes genuin. Inte bara turister utan även lokalbefolkningen var där. Hade fullt sjå med att hålla koll på barnen så det blev inga bilder där… Axel fick ett angry birds-spel som låter förskräckligt. Hoppas grannarna har överseende med det tills det går sönder…

Och i dag gav sig Vidar ut på eget äventyr här på resorten. Plötsligt var han puts väck liksom… Då blev vi lite spaka. Var ska man börja leta liksom? Havet? Poolen? Vägen? … Han var på väg mot vägen visade det sig men hade som tur var stannat o gjort high five ett antal gånger med en tjej som satt o läste utanför sin bunge så han hade inte kommit så långt. Puh! Men man hinner tänka mycket på den tiden… Den lille rackaren. Nu sover han så sött så sött och man kan inte ana att den lilla ängeln skulle kunna hitta på rackartyg. I dag har han för övrigt sagt koko ett antal gånger. Det betyder sko för den som inte förstår.
Kram på er!

Nu har vi varit på Haad Yao i en vecka, och imorgon ska vi dra till Thongsala.

Har varit en del kaos senaste dagarna, så därför har vi inte skrivit nåt.

Axel fick något slags magsjuka eller matförgiftning för några dagar sen. Kräktes hela natten. Han hade lite feber, och Caroline åkte in till sjukhuset för att vara helt säker på att det inte var denguefeber. Det var det som tur var inte, och han blev piggare senare samma dag.

Caroline kände sig dålig dagen efter, men det gick över.

Sen dess har vi hållit oss friska. Fast idag åt Vidar av myggspiralen.

Vidar håller på att lära sig nya ord. Kanske bara vi som föräldrar som kan tolka ljuden, men det är mycket nytt på gång.
Han och Axel leker mycket bättre tillsammans nu. Även om det slutar med skrik, tandagnisslan och dragkamp rätt ofta fortfarande, så dröjer det mycket längre, och de kan busa och skoja på ett annat sätt.

Idag hyrde jag moppe och körde runt på norra delarna av ön. Det är fantastiskt vacker här, men de här bilderna gör det förstås inte rättvisa.

Det är många bra grejer med den här semestern, utöver det här självklara som man är tacksam för varje dag (att man faktiskt hinner umgås med familjen på heltid, att maten är god och man slipper laga den själv, att det är varmt och skönt och allt möjligt annat). Vissa saker reflekterar man knappt över förrän man kommer på dem – men då blir man väldigt tacksam: Man behöver inte smörja in sig hela tiden för man blir typ inte torr. Inga eksemtorra händer eller kinder här inte! Visserligen blir det lite solkrämssmörjande, men det räknas knappt tycker jag, det är ju bara förebyggande, och inte så farligt mycket heller eftersom vi håller oss ganska mycket inomhus/i skuggan mitt på dagen. Man behöver inte lypsyl. Man slipper använda mascara för det är liksom ingen idé (den kletar ändå bara av sig när man badar eller svettas lite). Frisyren löser sig typ själv av vind och saltvatten. Romantiska myggnät över sängen – precis som vackra himmelssängar! Ingen vinterkräksjuka. Sug på den ni! Och ingen förkylning på hela tiden vi varit här. Det var längesedan vi gick förkylningsfria en hel månad! Det var några grejer jag kom på spontant. Väldigt skönt!

I går hyrde vi en moppe o testkörde med jag och Philip (och nej mamma vi ska inte köra med barnen och ja vi ska köra försiktigt!). Kan meddela att det gick bra. Och i dag har vi flyttat till Haad yao villa en bit längre norr ut. Lite mer kommers och en herrans massa mer svenskar. Fantastiskt mjuk o fin sand. Mängder av koraller och sjögurkor (läskiga typer) i vattnet. Bilder kommer sedan skulle jag tro.
Kram!
Caroline

Heaven, ja. Så heter baren nere vid stranden. Och det är nog så det är i himlen skulle jag tro. Magisk solnedgång, färgglada lampor, kokospalmer, solsängar, sand, glada människor, grillad bakpotatis, rosa drinkar och en och annan byracka. Trevligt ställe.

I dag har vi varit i Thongsala på matmarknaden och knatat runt lite. Kul! Fick i oss lite av varje mumsigt plus att jag fick två kjolar och Philip en kikare. Åkte taxi dit och hem. Men hu vad jag tycker det är läskigt att skumpa fram med barnen på flaket. Burr.

Var ute och sprang en vända på förmiddagen och gav mig på backarna norrut mot haad yao. Känner du igen dig Therése?

Fotot är från bergsknallen innan knallen före haad yao:) har spanat runt lite åt andra hållet också. Där finns det en nakenstrand med mediterande yogisar och strax efter det en lång, jättefin strandräcka som var nästan helt öde. Helt otroligt. Kanske är det yogisarna som skrämmer bort folket.

Axel har fått ett par simfötter så nu är han snabb som en blixt i vattnet.

Han har förresten lärt sig ljuda och skriva på semestern. Han är verkligen inne i nån inlärningsfas och suger åt sig allt han kan lära sig som en svamp. Engelska, stavning, läsning, zoologi… Tur att vi har Stora forskarboken med oss 🙂

Koh Phangan är härligt – och JA Therése, det är bättre än Samui. Du har så rätt. Grönare, lugnare och… Göttare.