Nu är vi på Mae Nam beach, och därmed tillbaka på Koh Samui. Första anhalten på hemresan. Det var en jävla båtresa den här gången också, men nu är vi ju framme och jag orkar inte älta allt som gick på tvären… Men kort sagt: Lomprayah åker jag INTE med igen om vi kommer tillbaka.

Det var trist att lämna lime n soda och Thongsala. Personalen har varit jättegullig och särskilt Vidar skaffade sig många goa vänner där. En av killarna, Lin, behövde bara vissla lite på honom så gick han och kröp upp i famnen på honom. Och han fick banan och melon vart han än vände sig. Och Axel blev väldigt förtjust i vår granne Kristina, från Stockholm. Nu när vi kom till det nya stället tyckte han det var väldigt synd att det inte fanns några svenskar här. Thongsala har vi trivts i allihop. Jag hittade ett bra yoga-/massageställe, Philip hade sin träning och staden var lagom stor och platt för att cykla och springa i. Stranden var helt okej, maten god, stämningen avslappnad och lite lagom med affärer att gå i. Hittade till och med en liten ekobutik med spännande grejer och mat i närheten av piren.

I dagarna firas det kinesiskt nyår och det bränns av fyrverkerier och smatterband (eller vad det nu heter) hej vilt åt både höger och vänster här. Smatterbanden fästs med fördel på elstolparna tillsammans med virrvarret av kablar som är virat runt stolparna, sedan är det bara att tända på… Känns tryggt att elsäkerheten är så hög här. Annars är det tjusigt med bilar som kör runt pyntade med blombuketter och annat på. Och vackert dekorerade offerbord med grillade fåglar, godsaker och whiskyflaskor står längs med gatorna.

Både barnen och vi var väldigt trötta när vi kom hit till New Lapaz villa, speciellt Axel som varit vaken sedan halv fem. Men vi lyckades ta oss iväg och äta middag på ställe längs med stora brötiga gatan här. Det var väldigt god mat och en söt liten thailändsk familj som hade stället. Vidar och Axel fick vara med när pappan i familjen stämde sitt kinesiska stränginstrument (som jag inte vet vad det heter) och spelade på sin marimba och Vidar fick spela lite trumma. Pappan skulle i väg och spela i Fisherman’s village i Bophut i kväll tydligen. Men sjutton vad biltrafik det var här, jämfört med de andra ställena vi varit på. Det tog oss nog nästan tio minuter innan vi kunde kasta oss mellan bilarna för att ta oss över gatan.

Så här berättar Axel om vår resa i ett mail till Kicki. Jag tycker det är väldigt fint:
”Vi åker till massa hotell flera gånger. Vi har kommit till ett nytt ställe och det är jättefärgglatt här, superfärgglatt här på vårt ställe som vi är nu. Solen lyser ner, rakt ner på oss. Det är så skönt i poolen, nästan ända upp till solen.”

Nä nu är det läggdags. Kram på er! Carro